Det var en gång en katt.
När jag flyttade hemifrån när jag var 17 år så skaffade jag en katt.
Han var en skogskattskorsning som fick heta Rolf.
Han hade blivit lite illa behandlad och litade inte människor. Men efter några år så fick jag honom att lita på människor. Och framför allt mig.
Blev han rädd för något så hoppade han upp i min famn i stället för att gömma sig. Och han var hos mig jämt. Jag kunde inte ens gå på toaletten utan att han satt utanför och krafsade på dörren.
Alla som träffade honom tyckte att han var elak, men alla har också sagt att han var en väldigt speciell katt.
Att han till slut lärde sig att lita på människor blev hans död.
När jag flyttade upp till Tullinge så fick han bli en utekatt. Eftersom vi bor på nedersta våningen och vi har en fin skog utanför balkongen.
En natt kom han inte hem. Vi gick ut och ropade och letade och när vi kom hem så satt han på balkongen och väntade.
Jag blev överlycklig, och sambon öppnade balkongdörren så han kunde skutta in som han alltid gör. Men han skuttade inte. Han gick väldigt försiktigt.
Jag började prata med honom Och han vände sitt ansikte mot mig.
Jag skrek rakt ut när jag fick se hans ansikte. Han var helt förstörd.
Någon hade sparkat min älskling i huvudet.
Hans käke hängde snett. Den var bruten på två ställen. Han hade fått tänder utslagna, och läppen var sprucken och hängde i två flikar som en skjortkrage. Han blödde ut nosen och hela hans vita lurviga bringa var röd av blod.
Hos veterinären sa dom att han inte hade blivit påkörd utav en bil. För då hade hans blåsa varit sprucken. Och en bil smäller inte till bara huvudet nerifrån och upp. Då hade han förmodligen varit skadad i bakpartiet. Dom trodde att det var en människa som gjort det.
Den värsta dagen i mitt liv, var dagen jag var tvungen att bestämma att Rolf inte får leva längre. Att stå där när han somnar in och säga förlåt. Och han tittar på mig och undrar vad som händer. Han rycker lite, och sedan är allt lugnt. Ovanligt lugnt. Och jag får åka hem med en tom bur.
Efter två veckor får jag ett brev utav veterinären soom säger att jag kan komma och hämta askan. På veterinärstationen kommer folk ut genom dörren med sina djur i koppel eller burar.
Jag får min älskling i en papperskasse.
Han var en skogskattskorsning som fick heta Rolf.
Han hade blivit lite illa behandlad och litade inte människor. Men efter några år så fick jag honom att lita på människor. Och framför allt mig.
Blev han rädd för något så hoppade han upp i min famn i stället för att gömma sig. Och han var hos mig jämt. Jag kunde inte ens gå på toaletten utan att han satt utanför och krafsade på dörren.
Alla som träffade honom tyckte att han var elak, men alla har också sagt att han var en väldigt speciell katt.
Att han till slut lärde sig att lita på människor blev hans död.
När jag flyttade upp till Tullinge så fick han bli en utekatt. Eftersom vi bor på nedersta våningen och vi har en fin skog utanför balkongen.
En natt kom han inte hem. Vi gick ut och ropade och letade och när vi kom hem så satt han på balkongen och väntade.
Jag blev överlycklig, och sambon öppnade balkongdörren så han kunde skutta in som han alltid gör. Men han skuttade inte. Han gick väldigt försiktigt.
Jag började prata med honom Och han vände sitt ansikte mot mig.
Jag skrek rakt ut när jag fick se hans ansikte. Han var helt förstörd.
Någon hade sparkat min älskling i huvudet.
Hans käke hängde snett. Den var bruten på två ställen. Han hade fått tänder utslagna, och läppen var sprucken och hängde i två flikar som en skjortkrage. Han blödde ut nosen och hela hans vita lurviga bringa var röd av blod.
Hos veterinären sa dom att han inte hade blivit påkörd utav en bil. För då hade hans blåsa varit sprucken. Och en bil smäller inte till bara huvudet nerifrån och upp. Då hade han förmodligen varit skadad i bakpartiet. Dom trodde att det var en människa som gjort det.
Den värsta dagen i mitt liv, var dagen jag var tvungen att bestämma att Rolf inte får leva längre. Att stå där när han somnar in och säga förlåt. Och han tittar på mig och undrar vad som händer. Han rycker lite, och sedan är allt lugnt. Ovanligt lugnt. Och jag får åka hem med en tom bur.
Efter två veckor får jag ett brev utav veterinären soom säger att jag kan komma och hämta askan. På veterinärstationen kommer folk ut genom dörren med sina djur i koppel eller burar.
Jag får min älskling i en papperskasse.
Kommentarer
Postat av: annika
Lille Rolf!
Jag var allt lite rädd för honom...men man visste ju att han var lite bitsk pga hur dom behndlande honom som kattunge..
Fina bilder på honom!
Postat av: M-L!
Hej Lina! Fyy vad tragiskt med din stackars Rolf!! Vad är det för monster som kan göra så mot en liten katt? Jag önskar verkligen att han får sitt straff förr eller senare i sitt liv så att han eller dom vekligen förstår vad dom har gjort!! Så fin han var lille Rolf!!
Trackback
