dengamlas

I går, på kvällen när jag skulle sova, så slog det mig att jag kommer aldrig mer få äta Morfars skorpor.
Eller äta hans brödkakor. Eller hans sandkakor, eller maränger. Inget av allt det goda jag växt upp med. Som har gjort att jag är mer förtjust i salt än socker. Som var med på alla kalas, kommer jag få smaka på samma sätt igen.
Jag kommer aldrig mer kunna borra in ansiktet i hans tröja och känna lukten utav tobak och grovsnus. Som faktiskt luktar gott på en Morfar.

Ty, min morfar kommer aldrig mer hem.
Men jag är glad att han fortfarande lever.
Men vad är det för liv att ligga i en säng och nästan inte kunna göra någonting själv. Inget som kräver att man måste stå upp.
Det måste vara jobbigt att bli så svag när man fortfarande är frisk i huvudet.

Men oavsett vad så kommer jag alltid att älska honom. Han är ju faktiskt min Morfar!
Och jag vill hälsa på honom igen.