Förklaringen
Jag behövde inte köra moped i går på praktiken. Men jag var tvungen att cykla.
Jag har inte cyklat på flera år. Och varje gång jag cyklar, så cyklar jag omkull (nästan)
Jag fick en tjusig orange citymailcykel, fullastad med post både i fram och bak i stora väskor.
Dock var det bara fullt i den ena väskan där bak. Vilket resulterade i en väldigt ojämn vikt.
Jag trampar i väg och kommer till en uppförsbacke med rullgrus och en kurva. Kurvan går åt vänster och det är på vänster sida den tunga väskan sitter. Vilket resulterar i att jag trillar och skrapar sönder mina händer och min ena armbåge.
Jag har svinont.
Men inte lika svinont som jag har i vaderna idag. Jag har lyckats införskaffa mig väldigt mycket träningsvärk.
Jag beskrev cyklepasset så här igår. "Tänk dig att du har tränat så mycket så benen nästan viker sig på dig. Och du är så trött så du nästan vinglar fram. Då är det tre timmar kvar."
Och jag håller kvar vid den beskrivningen.
Men jag är väldigt stolt över mig själv faktiskt. För trots att jag vurpade och var skittrött, så gav jag inte upp.
Och tänk vilken fin figur jag får till sommaren om jag fortsätter i samma tempo.
3-2
I dag slutade jag på min praktik klockan 13,55.
Och solen sken. Mina kollegor delade ut post i shorts och tempraturen visade inte mindre än 13 grader.
Plus att jag cyklade med post i går i bara tröja!
Nu står det 3-2 till mig.
Det vore väl illa om inte våren är här nu.
Aj aj aj!
Varför?
Det är en fråga jag får ställa väldigt ofta.
Igår kväll/natt så smög räven här utanför. Han var lika nära som rådjuret var.
Han var så stor och vacker. Och när han tittade på mig var hans svarta ögon och vita bringa det vackraste på denna jord!
Eftersom det tydligen bara är jag utav alla grannar som sett den här räven, så skulle det vara kul att få honomn på bild. Eftersom alla andra säger "En räv? här? nej det tror jag inte."
Jag kommer ikapp!
det står nu 2-2. Och jag knappar in på vintern!
Snart.
Jag avskyr det. Man blir seg i hela kroppen och det tar flera dagar innan man vant sig vid det nya dygnet.
Varför kan man inte bara ställa fram tiden en halvtimme och låta den vara där sen?
Jag har någon gång för länge sen hört att man ställer om klockan för böndernas skull. För att det skulle bli ljusare på morgonen igen så dom såg när dom var ute och arbetade på morgonen och så vidare. Men nu för tiden har man ju lampor, både att sätta på huvudet och att ha i händerna och att sätta på sina maskiner.
Om det där med bönderna inte stämmer.
Vad är det då som gör att man har bestämt att man ska ställa om klockan två gånger om året?
Jag är väldigt nyfiken faktiskt.
WoW
Och där tappade männskligheten respekten för mig...
Minnet.
I dag är en väldigt bra dag ska jag be att få tala om. Jag sov till klockan halv ett, Och jag har inga som helst planer. Mer än att jag ska laga köttbullar till middag.
Och på tal om middag.
I min familj, har man alltid ätit frukost (macka flingor, kräm, gröt) middag (varm mat) kvällsmat (macka, kräm, flingor, gröt, pannkakor) och där emellan har man fikat eller ätit mellanmål som det heter nu för tiden. Även dom flesta av mina barndomsvänner åt eller äter så här.
Men i stockholm har jag fått lära mig att man äter frukost, lunch (varm mat) middag (ännu mer varm mat) och sen ytterligare ett så kallat kvällsmål.
Helt sjukt!? varför ska man stå och laga middag två gånger på en dag? Och att ta med sig lunchlåda till jobbet är något som nästan aldrig händer. Då går man ut och äter.
Alltså, först äter man frukost, sen klockan tolv åker man till en restaurang och äter en smarrig biff med gratäng och bearnaisesås, eller kanske en pizza eller lasagne. Sen när man kommer hem så ska man sitta ner med familjen och äta en middag. Ännu mer mat. För att sen äta ett kvällsmål som består utav en macka och lite oboy. Är det konstigt att människorna börjar bli fetare hela tiden när dom inte gör annat än äter!? Och dom äter ju inte direkt lätt mat heller.
Jag och dennis har lyckats möta varandra på mitten. Vi äter luchmiddag istället. Alltså lite senare än lunch och lite tidigare än middag. Och sen kvällsmat på kvällen.
Ganska bra, för han får då sin sena middag och jag får min tidiga middag. Nästan.
Anledningen till att jag började prata om mat är för att jag sitter och äter frukost nu. Och med tanke på vad klockan är så blir det nog en sen middag i dag.
2-1
Vintern tar ytterligare ett poäng i vårkampen.
Nu står det tyvärr 2-1 till vintern.
Men om jag ska vara ärlig så känns det varmare ute nu när det snöar, än strax innan när det blåste så mycket så fågelhuset här utanför förlorade sitt tak. Men vinter är vinter, och nu har jag tröttnat på vintern faktiskt.
Oj oj.
På måndag börjar jag praktik.
Hör och häpna, Jag ska faktiskt bli brevbärare!
Ja du hörde rätt. Brevbärare!
Men jag är lite rädd faktiskt, för nu för tiden så delar man inte bara ut post med bil och cykel.
Jag kommer bli tvungen att lära mig att köra moped.
Dessa djävulens påfund!
Det är nämligen så att jag har en liten liten skräck för dessa tvåhjulade motorfordon.
Och jag ska berätta varför.
När jag var ett litet oskyldigt barn, så fick min storebror en cross.
Min pappa var snäll och lärde mig hur man kör. Han sprang bredvid och sa vad jag skulle göra.
Sen en dag så tyckte pappa att jag hade utvecklats och lärt mig att köra helt själv.
Han lät mig därför testa att köra helt själv också.
Jag kör i väg, så som man ska och allt går jätte bra. Tills jag kommer till platsen där jag ska vända.
Vändplatsen är mycket väl tillräckligt stor för att man ska kunna vända med crossen, och jag har gjort det förut med pappa springandes bredvid.
Men nu missbedömmer jag avståndet lite och grips av panik.
Vad gör ett litet oskyldigt barn när den får panik?
Skriker tänker ni, men det är FEL!
Ett litet oskyldigt barn kramar åt runt gasen i stället och får upp en jävla hastighet!
Vansinnesfärden slutar i ett taggtrådsstängsel.
Ni kan sluta skratta nu. Det är faktiskt inte kul.
Dagen i ord.
Stress
Oro
Lugn
Nervositet
Glädje
Hunger
Överaskning
Besök
Städning
Matlagning
Rädsla
Trötthet
Förtäring
Smärta
Mjölksyra
Och mycket mer.
Om man ska beskriva en lång dag kort så låter det så här:
Gick upp, fick ett svarsms från en person jag hade glömt att jag smsat till, städade som en galning, fick besök (som fortfarande är kvar) lagade våfflor, fick panik över en tid jag inte fått reda på, åt kvällsmat... Och nu sitter jag här.
Intressant va?
Hej då.
Vårkampen.
Men snön ligger givetvis kvar och hånflinar åt mig så fort jag går ut.
Bara att gå ut med soporna får mig att känna mig mobbad. Snön bara ligger där och vägrar flytta på sig.
Men kommunen sopade gatorna igår, så det står 1-1 nu. I kampen om våren.
Fulare kan ingen vara.
Jag förstår inte vad som är snyggt med dessa Harembyxor.
Finns det något som är kvinnligare än just kvinnors bakdelar?
Tydligen, eftersom man nu ska gömma rumporna och gå omkring med en jätteblöja istället.
Det är så osexigt som det bara kan bli.
Sen den där tygblöjan som hänger nere vid knäna och fladdrar som en fullkissad babyblöja på morgonen.
Är inte vi tjejer tacksamma för att vi slipper ha något som dinglar mellan benen när vi går?
Nej usch, harembyxorna får gärna stanna i haremhemmen.
(Bilden är hämtad från www.laredoute.se)
Change.
Hoppas jag.
Jag ser att solen skiner idag.
Den har skinit hela dagen.
Så jag antar att det har blivit lite varmt ute nu.
Jag tar på mig tofflorna, öppnar balkongdörren och kliver ut.
Där ute möts jag av minusgrader och SNÖ!
Djävulen har fortfarande inte lämnat Tullinge.
Vad då, våffeldag!?
Jag tycker att våfflor är en utmärkt efterrätt, eller något som man kan bjuda på när man får vänner på besök.
Sedan påminner våfflor mig också om marknader och utställningar. Då brukar det säljas våfflor.
Men eftersom det var ett bra tag sedan som jag och sambon åt våfflor, så ska vi fira denna vackra dagen.
Åhh, våfflor. Mums.
Dubbel överaskning.
Det var min kära mormor som hade stickat raggsockar.
Jag blev glad, för i mitt hem halkar vi omkring i raggsockar hela dagarna.
När jag sedan skulle ta på mig dom nya tjusiga sockarna fick jag en present till.
Mormor hade nämligen petat ner en hundring i den ena sockan.
Hon är lustig hon.
Jag förstår inte.
Katter är för snabba.
Jäkla tjatande om katter.
Har egentligen bara ett
problem med katter,
nämligen att de är för snabba
när de ska korsa vägarna.
(undertecknad "inte kattvän")
Hur i helvete kan man skriva så!?
Jag kan förstå att vissa människor kan ha svårt att känna ett samband till djur, om dom aldrig varit i närheten, eller inte växt upp med dom.
Men vad dom inte tänker på är hur lilla Lisa känner när hon går ut i trädgården och ska leta och ser sin älskade lilla vän ligga mosad i trädgårdskanten.
Eller den ensamma pensionären vars kätt är hennes enda sällskap och enda anledningen till att hon vill leva.
Om du inte kan ha förståelse för djuret, tänk då i alla fall på medmänniskan som förlorar det!
Att förlora ett husdjur som man levt med i flera år, är som att förlora ett syskon, eller ett barn.
Ett dolt fynd.
Mitt ute i ingenstans, bland alla villor, hittade vi en liten mysig pizzeria som även sålde godis, chips, läsk, kakor och sådana där lite småviktiga saker.
Sådana saker som småkiosker brukar ha.
Vi köpte lite styckgodisar för en krona styck och jag blev lite nostalgisk.
Jag tänkte på när man var på badet med skolan och sedan sprang till kiosken utanför och stod där och pekade, "en sån, och en sån och en sån". Det var mysigt.
Dit ska jag gå till sommaren för att köpa glass och minnas "den gamla goda tiden."
Hemligheten.
Det är nämligen så att jag och min kära sambo ska äta pizza i dag.
I dag var en sån dag då man bara hade hälften av alla maträtter i kylen och frysen. Och en sådan dag då man bara inte orkar gå till affären. (kan ju bero på djävulens besök)
Då är det ju tur att det finns en pizzeria inte så långt från vårat hem.
Dock har jag svårt för pizzorna här uppe. Dom smakar konstigt och har fyrkantiga skinkbitar på sig.
Plus att man tydligen inte äter kebabsås på sina pizzor här uppe. Men tur är väl det för stockholmskebabsåsen är lika äcklig som stockholmspizzorna.
Tacka vet jag en god smarrig pizza från Happy time med kebabsås på... Gärna en Calzone.
Djävulen kom i går.
Jag tänkte bara visa helvetet utanför.
Nattligt besök.
Alla djur. Inte bara katter och hundar och sådana djur som man har som sällskap.
I kväll när jag gick ut på min balkong och syndade, så hörde jag fotsteg i den förbaskade snön.
Ungefär tio meter från min balkong står det ett fågelhus. Ett sånt där som man matar fåglarna i.
Fotstegen kom från det hållet så jag tittade dit.
Där kommer det en rådjursbock traskandes o nosar, för att se om det har trillat ut lite mat som han kan smaska i sig.
Han stannar mellan fågelhuset och min balkon (som är på nedersta våningen) och tittar på mig.
Han står kvar där en stund så jag börjar prata med honom. Han tittar lite till innan han lunkar vidare ner i skogen.
Jag som är så snäll gick in och hämtade ett äpple och lite bröd som jag slängde ut, i fall han kommer tillbaka.
Nu är denna trista snöiga dag räddad.
En tår.
En ny tår samlas i min ögonvrå. Jag blinkar och känner hur även den sakta rinner ner för min kind och tillslut landar i mitt knä.
Jag orkar inte bry mig om att torka mina kinder. Dom får vara blöta, det bryr jag mig inte om.
Mina solglasögon ligger och hånflinar åt mig på bänken i hallen.
Jag tittar på dom och går där i från.
Det känns som att jag vill rulla ner i mina fönster. Men jag undviker dom. Jag vill inte se skiten utanför.
Jag kände tidigare idag att jag behövde lite ljus i min vardag. Jag gick ut på balkongen, blundade och vände ansiktet mot solen. Men jag kände ingen värme mot mitt ansikte.
Jag öppnade sakta mina ögon, sakta.
Men allt jag såg var SNÖ!
Det snöar, nu. Mitt i mars. I vårens månad.
Ibland ångrar jag att jag flyttade norr ut.
(Jag gråter inte på riktigt faktiskt.)
Morgonstund har guld i mun.
Det är söndag. Klockan är tjugo minuter över ett.
Och jag äter frukost.
Det känns som att livet är på väg åt rätt håll, alla dessa söndagar.
Hoppas på förbättring.
Men dom senaste åren som det har gått på tvn har det spårat ur. Lata, äckliga människor som inte rör en fena för att dom vet att tvbolaget inte kommer låta dom svälta ihjäl, och massor med onödiga pakter.
Därför hoppas jag att det ska bli som förr i tiden i år. När dom hade pristävlingar då dom kunde vinna en säck potatis eller en dusch eller en midsommarmiddag. När dom kämpade för att bygga klart sitt vindskydd och dom byggde båtar för att kunna fiska mat. Mat = energi = prestera bra på tävlingarna.
Jag hoppas och önskar, att när jag sätter mig vid tvn kl 8 ikväll, så kommer det visas ett Robinsson som är lika bra med likvärdiga regler som när jag var liten!
I-landsproblem
I morse klev jag in i duschen och upptäckte ganska snart att det var något som inte stämde.
Givetvis så var temperaturen stekhet!
Min sambo, han duschar lite varmare än mig. Så lite varmare att vi båda utan problem kan mötas någonstans i mitten om vi får för oss att trängas i duschen samtidigt.
Men sambons bror, som har "bott" hos oss ett tag, han duschar i kokande vatten. Ett halvt varv varmare än mig.
Jag höll på att brinna upp.
Jag kan inte förstå varför man måste duscha så varmt.
Jag tycker att det är skönt att duscha svalt. Det känns frächt och uppfriskande.
När man duschar varmt så tycker jag att det känns svettigt och klibbigt, och då kan man lika gärna strunta i att duscha.
Jag kan helt enkelt inte på något sätt hitta en enda bra anledning till att duscha varmt.
"Man duschar inte för att det är skönt. Man duschar för att bli ren."
Citat från filmen Den bästa sommaren, som för övrigt är en av dom roligaste svenska filmerna på denna planet.
Dagen till ära.
Sambons pappa kom och hämtade oss efter sitt jobb. Vi åkte till netonnet i Slagsta och köpte en hårddisk till min dator. Svärfar betalade så klart.
Vem är jag?
Eftersom jag själv tycker att det är tråkigt att läsa bloggar när man inte vet vem personen är, hur gammal personen är,
hur personen ser ut eller var personen bor så tänkte jag faktiskt bjuda på det, här och nu.
Jag heter Lina.
Jag brukar uppfattas som elak utav mina vänner eftersom jag är brutalt ärlig. Men det uppsakttas också har jag fått höra.
Om mina vänner funderar på att köpa en tröja eller byta frisyr så brukar dom fråga mig först. Eftersom jag inte säger
"jo men det var ju fint" och sen vänder bort huvudet och spyr på deras beslut. Tycker jag att det är fint så säger jag det.
Och tycker jag att dom är helt galna så säger jag det också.
Jag skulle vilja ha vänner som mig när jag åker och shoppar. Det skulle vara så mycket lättare då.
Jag kommer från början från en liten småstad i Västragötalands län som heter Tidaholm.
En liten pittoresk stad där alla känner alla och där avundsjukan präglar varje människa.
En infödd Tidaholmare är väldigt patriotisk. Kommer det någon "utböling" eller om någon flyttat i från den lilla staden
och råkar få en lite annorlunda dialekt så tittar folk snett och viskar till sin vän
"det var det värsta vad märkvärdig han/hon har blivit" eller "han ska inte tro att han är något bara för att han lyckats göra något med sitt liv".
Men eftersom jag är en infödd Tidaholmare så kan jag ju inte säga något annat än att avundjuka är mitt andranamn.
"Hej, jag heter Lina och jag är avundsjuk." "Hej Lina"
Nu för tiden så bor jag i en förort till stockholm. Inte vilken som helst, utan den väl omtalade Botkyrka.
Ja se där, Botkyrka bor jag i. Jag har inte blivit så mycket Tullingebo än så jag vägrar säga att jag bor i Botkyrka.
Tullingebor har en förmåga att låtsas som att dom inte bor i Botkyrka, utan säger att dom bor i Tullinge som tydligen
är den "fina" delen av Botkyrka. Så här kan det låta när man träffar en Tullingebo: "Tja, var bor du då?" "jag bor i Tullinge"
"det är Botkyrka va?" "Njae, Tullinge är ju den finare delen utav Botkyrka, Dom försöker bli egen kommun"
Som att det kommer hända någon gång dom närmsta 100 åren.
Jag har faktiskt intressen också. Mina intressen är djur. Och då kanske man kan tänka
"Du bor ju i Stockholm, där finns det ju inga djur" Men det är ganska fel, för i min lägenhet bor det två katter.
Jag har ett hem. Att det ligger i Tullinge kanske ni har förstått, men att det är en tvårummare kanske ni inte visste tidigare.
Och att det dessutom bor två katter och en Sambo i lägenheten får man ju inte glömma.
Och alla hackspettar, ekorrar, rävar, rådjur och näbbmöss som springer i skogen utanför min lägenhet får man ju inte glömma heller.
Ack dom är viktiga för klimatet.
Välkommen till min nya blogg!
23 är väl ingen ålder kanske man tänker. Men när medelåldern i bloggvärlden ligger mellan 12 och 14 år så är nog 23 ganska gammalt.
Jag har aldrig lidit utav åldersångest, än så länge. Jag kan vissa dagar känna att jag är väldigt gammal och tråkig och nästa dag få höra "Va! jag trodde du var 18"
Jag brukar leva efter ordspråket "du är inte äldre än du gör dig" och det har fungerat bra hittils.
Nu ska jag försöka att lista ut hur allt det här med design fungerar.
Och eftersom jag är så gammal så är jag inte så teknisk.
Men eftersom jag är så ung så brukar jag kunna lista ut hur det fungerar till slut ändå.