dengamlas

På tal om min gamle far.
När jag var liten, så gjorde jag ibland dumheter. Mina syskon också förstås.
När man tillexempel tagit sönder något som man visste att man absolut inte fick röra så kunde min pappa helt plötsligt bli pedagogisk i några minuter.
-Om ni talar om vem som tog sönder den så blir jag itne arg, jag blir mycket argare om jag får reda på att ni ljuger, kunde han säga och man såg att ilskan bubblade där inne.
Man tänkte ju som barn, att om jag säger nu så blir han inte arg, och sa att det var jag.
Och se på fan, där försvann pedagogen och fly rasande blev pappa och man fick en utskällning som heter duga.

Vem är det som ljuger nu då? ville man säga, men förstod att det inte riktigt var läge för det.

Det här påminnde jag pappa om när jag var hos honom sist. Och vi skrattade så tårarna sprutade åt varandras dumhet.

Min pappa var också en jävle på Aprilskämt. Han lurade oss varje år att det stod en älg på åkern utanför köksfönstret och vi gick på det vartenda år.
Jag fick för mig att jag skulle hämnas.
Jag gick och funderade hela dagen när jag till slut kom på den briljanta iden.
Det måste ju vara något han kan gå på, och något som får upp pulsen lite.
Jag springer in i huset och skriker "Ladugården brinner!"

Ja, behöver jag ens säga hur mycket skäll jag fick den gången?