dengamlas

Sorg är den konstigaste känslan jag vet.
Man saknar och längtar samtidigt som man är helt maktlös.
Man kan sakna och längta efter massor av saker. Men när man känner sorg kommer man aldrig mer få det man saknar eller längtar efter. Och det är jobbigt.


Jag har aldrig varit bra på det där med sorg.
Många kan ta det med ro. Gråta en skvätt, och sedan skratta åt minnen.
Jag vet aldrig hur jag ska beté mig. Ska jag skämta? skratta? gråta?

Mamma sa förut att jag skulle ringa mormor för dom andra barnen har gjort det.
Hur ska jag klara av att höra mormor ledsen och vara ett stöd för henne när jag inte ens kan kontrollera mig själv?
Jag ringde i alla fall. Och det gick bra.

Nu stundas en begravning. Och är det något som jag klarar sämre än sorg, så är det begravningar.
Jag har en liten vana att mitt under alltihop förstå vad det är som ligger i kistan. Och drabbas av lite panik.
Jag får svårt att andas och vill springa därifrån. Varje gång är det samma sak.
Helst av allt skulle jag vilja slippa begravningar.
Varför kan man inte göra som i så många andra länder? Fira tiden man haft, istället för att offentligt sörja det man inte kommer att få.
Är det inte typiskt svenskt, att gapa efter mer?

Men nu är det som det är. Och jag kan inte göra någonting åt det.
Jag kan bara hoppas att han inte hade ont.
Glädjas åt att det gick så fort som det gjorde.
Och minnas alla fina stunder vi hade.


Min Morfar, min Stjärna.