dengamlas

Jag pratade med min kära far i går.
Det var paus i hocken lagom när jag ringde. Men jag kan ju tala om att jag märkte när hocken började.
Pappa liksom försvann.

Jag och Sambon var ute på promenad i regnet. Det är så mysigt att gå med paraply. Men mitt paraply var trasigt upptäckte jag. Den lilla metallpinnen som håller paraplyt uppfällt hade trillat bort. Men jag hittade en liten pinne som jag stoppade i hålet, och det höll.
Hade pinnen trillat bort så hade jag fått mig en bitchslap rakt i ansiktet, när paraplyt föll ihop. Men som tur var så slapp jag det.

Däremot så trampade jag på en groteskt stor (redan död) padda. Jag liksom halkade på hans slajmiga kropp. Och jag kan ju tala om att det var en fruktansvärt obekväm känsla.
Det hade inte varit så otäckt om jag inte var så dum och absolut vr tvungen att se vad det var jag halkade på.

Varför gör man alltid så? Snubblar på något, tittar. Sparkar i något, tittar. Det gör ju inte jätte ont i foten förren man sett att det var ett häftstift man trampade på. Och man mår ju inte illa om det hade varit ett bananskal man trampade på istället för en padda. Fast att det kändes lika dant.