Vad som får mig att skratta.
Jag har en bror som är två år yngre än mig.
Dennis heter han. När han var liten hade han en heldel tvångstankar.
Att karborrbanden på skorna var tvugna att sitta lika hårt och att han var tvungen att ta på saker två gånger för att borsta bort sina egna baciller är två exempel.
Mormor skulle fotografera oss en gång. Jag och Dennis ställer oss fint bredvidvarandra och ler våra finaste leenden.
Men precis när mormor trycker av kameran upptäcker Dennis att hans skor sitter olika hårt och måste knäppa om dom.
Resultatet på bilden blir så här:
Var är Dennis?
Dennis ska någonstans ha bilden som mormor tog efteråt då han inte duckar. Och jag inte står ensam i ett hörn och flinar.
Varje gång jag råkar bläddra i mitt album och får se den här bilden kan jag inte hålla mig för skratt.
Historien bakom bilden är ju underbar.
