dengamlas

I dag är Dennis alldeles tyst.
Jag har fullt upp med att hjälpa till att laga och olja utemöblerna till gården så jag är inte inne så mycket.
När jag kommer in och ska hämta något är han alldeles röd i ögonen.
Han behöver vara i fred.
Jag behöver hålla mig undan.
Nu är han på gymmet, och lägenheten är alldeles stilla.
Det knakar till ibland som det göra i gamla hus och jag tänker "Nu är Stina inne, nej."
Man hinner liksom inte hindra sig.
Som när man kommer in.
"Hej Finastina, nu är mami hemma" vill man säga.
Eller i mataffären när man funderade på hur mycket kattmat man har hemma.
Täcket hade vikt sig vid fotändan i morse. Och när jag sträckte ut mina ben tog det emot.
Oj, där låg katten. Nej.
Det är tomt.