Otur.
Om inte jag är världens mest otursdrabbade människa som finns. Ja då tycker jag jävligt synd om den som är det.
Minst en gång om dagen slår jag mig. Kan vara allt från tår i bordsben till sänghörn i knäna. Men väldigt ofta drabbas jag även av otur av den allvarligare sorten.
Arbetslöshet, rån, husdjur som skadas, husdjur som dör, Framförallt otur med husdjur.
När jag var 17 år flyttade jag hemifrån. Då skaffade jag en liten Kissekatt som fick heta Rolf. Han litade inte på människor över huvudtaget, vilket är försåeligt efter ryktena jag hörde om hur hans tidigare ägare hade behandlat honom. Det tog nog över ett år innan han litade på mig.
Mina gäster var rädda för honom eftersom han utan förvarning attakerade dom. Och då var det inte en liten klo som rispade lite utan han gick in för att döda.
Han var trots det en väldigt charmig katt. Han gick i koppel som en hund, älskade att åka bil och var gång han blev rädd för något så kom han springandes så fort han bara kunde och hoppade upp i min famn och lade ett ben på var sida av min hals och burrade inte huvudet i mitt hår. Han litade på att jag tog bort det läskiga.
När han var fyra år flyttade vi till Tullinge.
Han blev utekatt och njöt av livet som fri katt.
En dag kom han inte hem och vi satt uppe hela natten och väntade. Vid tre tiden kommer han och jag öppnar balkongdörrern och börjar pipa av glädje. Jag var så fruktansvärt orolig.
Han går långsamt in genom dörren och sedan vrider han upp huvudet mot mig.
Jag skrek rakt ut, vad har hänt?
Hans käke hängde, det kom blod ur både nos och mun, underläppen på ena sidan var delad som en skjortkrage och det saknades tänder i munnen han inte längre kunde stänga.
Jag låg hos honom på vardagsrumsgolvet hela natten och baddade såren försiktigt med ljummet vatten och virade in honomi filtar så han inte skulle bli kall. Men jag visste redan då att på morgonen när Thomas kom för att köra oss till sjukhuset så skulle det vara sista bilresan som Rolf skulle få göra.
När sköterskan kom in i rummet igen med sprutan, så försökte Rolf med sina sista krafter hoppa upp i min famn. Men jag fick mota ner honom för första gången i hans liv.
Katt nummer två. Jag drömde mycket om Rolf på nätterna. En natt drömde jag att jag följde efter honom en lång bit. När vi kom fram så låg där en katt med kattungar. Alla katterna var bondkattsfärgade utom en, Som var grå och vit. Den tog jag med mig hem.
Dennis jobbade på ett annat företag under den här tiden. Och hans kollega och vän Timo frågade om vi ville ha en kattunge. Dennis Tackade ja och vi fick komma och titta på dom.
Jag går fram till korgen i garderoben där Alva som mamman heter valt att ha sina ungar och tittar ner bland knytena. Mamman är bondkattsfärgad, Totte och Maja också, men Frasse, han var minsann så Grå och vit man bara kan bli. Jag bestämde mig för att lita på drömmen jag hade flera månader tidigare och vi bokade Kapten Fransson (Frasse) till vår katt.
Men han var också förföljd av otur stackarn. Knappt ett år gammal blir han påkörd av en bil. Han kravlar sig så gott han kan hem och vi åker till Bagarmossens djursjukhus med honom. Jag ser på honom att något är allvarligt fel. Frasse gömmer sig aldrig. Han ska sova på rygg i knät som en jättebäbis och bli kliad på magen. Han kan inte stödja på ena bakbenet och han rör inte på sin svans.
Sköterskan i receptionen släpper ner honom på golvet bakom disken, där hennes snälla hund ligger. För att se hur Frasse rör sig. Frasse är dels inte förtjust i att åka bil, då han har klaustrofobi, och de erfarenheter han har av hundar är när en grannes nu avlidna vita stora lurviga sak jagar honom. Han är i chock stackarn och stapplar fram så gott han kan. Sköterskan säger att det är nog bara en stukning och vi får åka hem igen.
Jag är arg som ett bi. För jag ser att det minsann inte alls bara är någon stukning.
Det går två dagar, sköterskan sa vänta i tre, innan ajg ringer igen och skriker, att nu dör han snart.
Jag får komma in igen. Då har han varken varit på lådan eller ätit och druckit något. Vi får sitta i väntrummet i en evighet innan vi får hjälp.
Frasse kommer in på ett rum och det första sköterskan säger är "åh vilken fin svans han har" Han hade en kritvit svanstipp.
Vi får träffa en veterinär till slut som konstaterar att något är fel. Vi går till röntgen och Frasse får ligga på rygg, jag får hålla honom i huvudänden och sköterskan drar i hans bakben för att sträcka ut dom.
Det är första gången Frasse biter mig.
Hon kan inte se något på röntgen bilderna eftersom frasse utan bedövning inte kan ligga still. Så dom behåller honom över natten för att vätska upp honom och röntga honom när han sover.
Dagen efter ringer dom som dom lovat.
Frassestackarn har två frakturer i bäckenet, och en förskjuten fraktur mellan första och andra svanskotan som gör att svansen bara hänger i ryggradens alla viktiga nervtrådar. Det blir operation.
Skruvar i höften och en svans mindre får vi efter drygt en vecka hämta hem honom.
Det finns dom som säger att en katt inte känner igen sin husse och matte, utan bara går dit det finns mat.
Frasse försökte trycka sig ut genom burgallret när han hörde min röst. Han pratade och pratade så jag hörde inte vad veterinären sa.
Han skulle ligga i en bur dom första veckorna sa läkaren. Vi köpte kompostgaller och gjorde en fin bur med säng och låda och mat.
Men som sagt, Frasse har klaustrofobi. Han klättrade i panik runt i buren och hängde upp och ner i taket på den.
Jag ringer veterinären för att få råd, för att hänga upp och ner borde ju belasta benet mer än något annat.
Veterinären fnyser bara och menar på att om jag vill att min katt ska bli återställd så ska han vara i buren.
Jag tänker "fuck you, jag känner min katt" och Frasse får aldrig mer sitta i buren.
Vi skruvar bort benen på sängen i sovrummet. bär ut allt som han kan hoppa upp på, ställer en miljon saker i fönstren så han itne ska kunna hoppa upp där. Sen bor jag mestadels i sovrummet hos frasse.
Lugn som en filbunke är han när han slipper sitta i bur. Jag lägger honom på diskbänken medan jag diskar, där ligger han stilla tills jag flyttar honom till soffan för att se på tv. Han får traska hur han vill på golvet. Jag ser det som sjukgymnastik. Och han återhämtar sig snabbt.
Även tratten ger honom klaustrofobi, Så jag kan ju inte lämna honom en endaste sekund efterosm stygnen kliar värre än de värsta myggbett.
Efter några veckor så spann frasse igen. På natten i sängen bredvid mig. Där han alltid ligger. Jag blevså glad så jag grät.
Vi åkte in till sjukhuset efter ca två månader igen för att röntga och se så allt var bra. Jag var jätteorolig att dom skulle se att jag itne haft honom i buren, men deras reaktion var att han hade återhämtat sig ovanligt snabbt.
Han hade fått utslag som små blåsor i pannan och jag fick en salva att smörja med. Dom var resultatet av att vara instäng i lägenheten under så lång tid. Stress.
Men allt blev bra till slut och vi levde lyckliga i alla våra dagar.
Till Midsommarafton 2010 i alla fall. För efter kl 12 den dagen har vi inte sett frasse mer.
Två år fick jag med Frasse.
Rolf :)
Nassekatt :)
Minst en gång om dagen slår jag mig. Kan vara allt från tår i bordsben till sänghörn i knäna. Men väldigt ofta drabbas jag även av otur av den allvarligare sorten.
Arbetslöshet, rån, husdjur som skadas, husdjur som dör, Framförallt otur med husdjur.
När jag var 17 år flyttade jag hemifrån. Då skaffade jag en liten Kissekatt som fick heta Rolf. Han litade inte på människor över huvudtaget, vilket är försåeligt efter ryktena jag hörde om hur hans tidigare ägare hade behandlat honom. Det tog nog över ett år innan han litade på mig.
Mina gäster var rädda för honom eftersom han utan förvarning attakerade dom. Och då var det inte en liten klo som rispade lite utan han gick in för att döda.
Han var trots det en väldigt charmig katt. Han gick i koppel som en hund, älskade att åka bil och var gång han blev rädd för något så kom han springandes så fort han bara kunde och hoppade upp i min famn och lade ett ben på var sida av min hals och burrade inte huvudet i mitt hår. Han litade på att jag tog bort det läskiga.
När han var fyra år flyttade vi till Tullinge.
Han blev utekatt och njöt av livet som fri katt.
En dag kom han inte hem och vi satt uppe hela natten och väntade. Vid tre tiden kommer han och jag öppnar balkongdörrern och börjar pipa av glädje. Jag var så fruktansvärt orolig.
Han går långsamt in genom dörren och sedan vrider han upp huvudet mot mig.
Jag skrek rakt ut, vad har hänt?
Hans käke hängde, det kom blod ur både nos och mun, underläppen på ena sidan var delad som en skjortkrage och det saknades tänder i munnen han inte längre kunde stänga.
Jag låg hos honom på vardagsrumsgolvet hela natten och baddade såren försiktigt med ljummet vatten och virade in honomi filtar så han inte skulle bli kall. Men jag visste redan då att på morgonen när Thomas kom för att köra oss till sjukhuset så skulle det vara sista bilresan som Rolf skulle få göra.
När sköterskan kom in i rummet igen med sprutan, så försökte Rolf med sina sista krafter hoppa upp i min famn. Men jag fick mota ner honom för första gången i hans liv.
Katt nummer två. Jag drömde mycket om Rolf på nätterna. En natt drömde jag att jag följde efter honom en lång bit. När vi kom fram så låg där en katt med kattungar. Alla katterna var bondkattsfärgade utom en, Som var grå och vit. Den tog jag med mig hem.
Dennis jobbade på ett annat företag under den här tiden. Och hans kollega och vän Timo frågade om vi ville ha en kattunge. Dennis Tackade ja och vi fick komma och titta på dom.
Jag går fram till korgen i garderoben där Alva som mamman heter valt att ha sina ungar och tittar ner bland knytena. Mamman är bondkattsfärgad, Totte och Maja också, men Frasse, han var minsann så Grå och vit man bara kan bli. Jag bestämde mig för att lita på drömmen jag hade flera månader tidigare och vi bokade Kapten Fransson (Frasse) till vår katt.
Men han var också förföljd av otur stackarn. Knappt ett år gammal blir han påkörd av en bil. Han kravlar sig så gott han kan hem och vi åker till Bagarmossens djursjukhus med honom. Jag ser på honom att något är allvarligt fel. Frasse gömmer sig aldrig. Han ska sova på rygg i knät som en jättebäbis och bli kliad på magen. Han kan inte stödja på ena bakbenet och han rör inte på sin svans.
Sköterskan i receptionen släpper ner honom på golvet bakom disken, där hennes snälla hund ligger. För att se hur Frasse rör sig. Frasse är dels inte förtjust i att åka bil, då han har klaustrofobi, och de erfarenheter han har av hundar är när en grannes nu avlidna vita stora lurviga sak jagar honom. Han är i chock stackarn och stapplar fram så gott han kan. Sköterskan säger att det är nog bara en stukning och vi får åka hem igen.
Jag är arg som ett bi. För jag ser att det minsann inte alls bara är någon stukning.
Det går två dagar, sköterskan sa vänta i tre, innan ajg ringer igen och skriker, att nu dör han snart.
Jag får komma in igen. Då har han varken varit på lådan eller ätit och druckit något. Vi får sitta i väntrummet i en evighet innan vi får hjälp.
Frasse kommer in på ett rum och det första sköterskan säger är "åh vilken fin svans han har" Han hade en kritvit svanstipp.
Vi får träffa en veterinär till slut som konstaterar att något är fel. Vi går till röntgen och Frasse får ligga på rygg, jag får hålla honom i huvudänden och sköterskan drar i hans bakben för att sträcka ut dom.
Det är första gången Frasse biter mig.
Hon kan inte se något på röntgen bilderna eftersom frasse utan bedövning inte kan ligga still. Så dom behåller honom över natten för att vätska upp honom och röntga honom när han sover.
Dagen efter ringer dom som dom lovat.
Frassestackarn har två frakturer i bäckenet, och en förskjuten fraktur mellan första och andra svanskotan som gör att svansen bara hänger i ryggradens alla viktiga nervtrådar. Det blir operation.
Skruvar i höften och en svans mindre får vi efter drygt en vecka hämta hem honom.
Det finns dom som säger att en katt inte känner igen sin husse och matte, utan bara går dit det finns mat.
Frasse försökte trycka sig ut genom burgallret när han hörde min röst. Han pratade och pratade så jag hörde inte vad veterinären sa.
Han skulle ligga i en bur dom första veckorna sa läkaren. Vi köpte kompostgaller och gjorde en fin bur med säng och låda och mat.
Men som sagt, Frasse har klaustrofobi. Han klättrade i panik runt i buren och hängde upp och ner i taket på den.
Jag ringer veterinären för att få råd, för att hänga upp och ner borde ju belasta benet mer än något annat.
Veterinären fnyser bara och menar på att om jag vill att min katt ska bli återställd så ska han vara i buren.
Jag tänker "fuck you, jag känner min katt" och Frasse får aldrig mer sitta i buren.
Vi skruvar bort benen på sängen i sovrummet. bär ut allt som han kan hoppa upp på, ställer en miljon saker i fönstren så han itne ska kunna hoppa upp där. Sen bor jag mestadels i sovrummet hos frasse.
Lugn som en filbunke är han när han slipper sitta i bur. Jag lägger honom på diskbänken medan jag diskar, där ligger han stilla tills jag flyttar honom till soffan för att se på tv. Han får traska hur han vill på golvet. Jag ser det som sjukgymnastik. Och han återhämtar sig snabbt.
Även tratten ger honom klaustrofobi, Så jag kan ju inte lämna honom en endaste sekund efterosm stygnen kliar värre än de värsta myggbett.
Efter några veckor så spann frasse igen. På natten i sängen bredvid mig. Där han alltid ligger. Jag blevså glad så jag grät.
Vi åkte in till sjukhuset efter ca två månader igen för att röntga och se så allt var bra. Jag var jätteorolig att dom skulle se att jag itne haft honom i buren, men deras reaktion var att han hade återhämtat sig ovanligt snabbt.
Han hade fått utslag som små blåsor i pannan och jag fick en salva att smörja med. Dom var resultatet av att vara instäng i lägenheten under så lång tid. Stress.
Men allt blev bra till slut och vi levde lyckliga i alla våra dagar.
Till Midsommarafton 2010 i alla fall. För efter kl 12 den dagen har vi inte sett frasse mer.
Två år fick jag med Frasse.
Rolf :)
Nassekatt :)
Kommentarer
Trackback
